Går omkring och känner mig mest lite mullig, magen syns bara lite grann och knappt jag förstår att det växer ett litet liv där inne.
Vill påstå att jag känner min kropp ganska bra och därför visste jag väldigt tidigt att något kanske är på gång. Gjorde ett test och såklart ett till och vi satt och gapade med A och kunde inte tro det var sant, men visst var det så!
Tiden fram till första ultra har varit låååååång. Har haft datumet 26.11 som det enda jag har sett i framtiden ända sedan vi fick veta nyheten. Och vilken lättnad då vi fick se lillen och att allt såg bra ut, var lätt som en fjäder vi gick tillbaka till bilen.
Men hur jag mått då. Har verkligen fått må bra och det är jag tacksam över. Tröttheten i början slog till som en vägg och aldrig har jag känt mig så tung, slö och seg. Gick omkring och släpade fötterna efter mig på jobbet och satt och halvsov under alla pauser. Men som tur har orken kommit tillbaka igen.
Illamående har jag känt av lite grann riktigt tidigt. Tidiga morgnar var ingen hit och maten kom helst upp än stannade i magen. Men det har jag nog förträngt redan nu för det känns som om jag inte alls mått dåligt.
Nu mår jag däremot prima! Hungrig precis hela tiden och hunger är inte något som smyger sig på utan det går från noll till hundra på två röda sekunder och då skall jag ha något att äta.
Ryggen däremot gillar inte att jag är gravid och får redan nu ta det lite lugnt på jobbet. Att stå och lyfta 30 paket med parkett är inte något jag vill göra så länge mera.
Så jag mår bättre än bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar