Det här är sanningen

Hösten har alltid (efter sommaren) varit min favorit årstid. Speciellt september och oktober med fina solskensdagar och färgen på träden. Dessutom känns ju hösten alltid som en ny start, en ny chans och med min egen födelsedag och flera vänners födelsedagar inom ett par veckor gör hösten till en favorit. Det har varit min årstid och jag har alltid njutit. Men så satt jag och grubblade en dag och kom på att jag minsann inte alls njutit av hösten i år, inte på samma sätt som förr. Istället har den bara rullat förbi och vad har jag gjort. Detsamma med sommaren, jobbade bort den, väntade på semestern, var blek som en fis trött som bara den och så var sommaren slut.
Och nu är vi redan i mitten av oktober, löven ligger blöta på gatorna och det är grått, kallt, mörkt och vått. Och vad har jag gjort?
Jag har väntat, väntat bort hösten. Och väntat på vadå frågar jag mig själv. Skall jag vara ärlig så väntar jag på att få ta farväl av denna stad och börja något nytt i en ny stad. Känner att detta kapitel börjar vara slut och skulle så gärna se en ny början runt hörnet. Men allt hänger på så många om att jag håller på att bli tokig och till på köpet så verkar jag missa allt som pågår utanför mitt fönster. Mina funderingar tar över mitt liv. Samtidigt som man vet att en flytt kommer att vara aktuell snart så är jag fylld av skräck för på sätt och vis är det ju här jag har min trygghet nu och det här är ju hemma.
Att ha noll koll är inte min grej att inte veta vad jag jobbar med om några månader är tyvärr en allt för bekant känsla men fortfarande lika skräckingivande. Ett jobb låt säga några hundra kilometer norrut jo tack, det mesta skulle lösa sig eller låt säga två jobb för jag är lika med vi. Och jag kunde kanske njuta av och ta vara på det sista månaderna (året?) i denna stad istället för att vara rädd, arg, bitter, ledsen och stressad.
Så nu vet ni allt som jag grubblar på i min ensamhet.