De sista dagarna och förlossningen

Det kanske inte är så många som detta intresserar, men ni kan lätt skippa inägget, känner att jag ändå vill dela med mig och ha det nedskrivet. Kanske det också hjälper mig att få gå igenom förlossningen och sedan kanske glömma bort den lite grann.

Och var skall jag börja..väntan på Edith blev lång 3.6 kom och gick och jag kände absolut ingenting. Kroppen var tung och svullen och jag höll på att bli riktigt led. A hade fått semester och varje kväll gick jag och la mig i hopp om att NU händer det och varje morgon vaknade jag utan att något hänt eller att jag skulle ha mera känningar än dagen innan, och humöret var minsann inte på topp. Vi försökte ändå få dagarna att gå och hade alltid en sak vi skulle göra varje dag för att inte bli tokiga.

På onsdag den 8.6 hade jag en tid till rådgivningen och mitt blodtryck var så pass högt att vi blev skickade till BB för att kolla upp att allt var ok eller i hopp om att bli igångsatt. Väl inne kollades mitt blodtryck och jag låg en lång stund och tog kurvan på lillen. Vi träffade läkaren och fick höra att lillen mådde bra men att det nog är ett ganska stort barn vi väntar på, viktuppskattningen låg mellan 4.1-4.5kg. Fick åka hem med tabletter för blodtrycket och tillbaka skulle vi komma fredag morgon om ingeting hänt och då skulle jag bli igångsatt.
Sagt och gjort åkte vi hem och klart ingeting hände så in åkte vi på fredag morgon igen. Vi tog en kurva igen och konstaterade att allt var bra och såg också att jag inte hade några sammandragningar överhuvudtaget. Blev igångsatt med en ballong och vi tog en kurva igen, har för mig att jag i detta skede hade förskräckligt ont men vi fick åka hem och vänta, skulle ballongen komma ut eller sammandragningarna komma igång skulle vi höra av oss och händer inget skulle vi komma in igen nästa morgon. Och ingenting hände förutom att jag hade väldigt obekvämt hela tiden så vi åkte in igen på lördag morgon.
Igen låg jag och kollade på kurvan och efter det lyckades barnmorskan dra ut ballongen. Sedan in till läkaren för att kolla läget och jag var öppen 2 cm och samtidigt trodde läkaren att lillen låg med ena armen i vägen. Fick en tablett för att kicka igång allt och så skulle jag halvligga på alla fyra och gunga för att få bort armen. Efter det skulle vi ut och gå, en timme lunkade vi på runt sjukhusområdet och nu hade jag svaga sammandragningar ungefär var tionde minut och jag kommer ihåg att jag tänkte att det kommer att en evighet förrän ungen är ute.
Efter en dryg timme gick vi in och vi började kunna det här nu, först kurva sedan läkare. Barnmorskan skulle först kolla om lillen tagit bort armen och se om jag öppnat mig mera, men så verkade hon väldigt osäker om hon kände en arm eller inte. Så in till läkaren för att kolla läget och inte var det någon arm utan det var lillen som låg med ansiktet före och vad det kände var nästanoch ögonbrynet.Läkaren informerade oss om att jag inte kan föda vaginalt om ansiktet ligger före och att kejsarsnitt är det som gäller. Både hur hon låg samt barnets storlek gjorde att kejsarsnitt var det enda möjliga om inte barnet skulle ändra ställning.

Det kom inte som en chock men ändå kunde jag inte stoppa tårarna. Läkaren pratade om att det i vissa fall kan fungera att föda normalt och också vår barnmorska sa det men att det finns en stor chans att det blir kejsarsnitt. Nu hade det hunnit bli lördag eftermiddag och vi skulle få lämna inne och vänta. Vi satt en lång stund i väntrummet i väntan på att ett rum skulle bli ledigt och fick prata med en underbar barnmorska som lugnade mig.

Lördag och ligger och väntar..

Så fick vi vårt rum och tack och lov fick A sova där med mig. Så nu skulle vi bara vänta på nästa dag och snittet. Jag hade så ont i kroppen och ryggen krampade varje gång det skulle tas en kurva och det var ju nästan hela tiden.
Nu börjar jag ha svårt att komma ihåg vad som hände när, men mina sammandragningar skulle ju stoppas nu så under kvällen och natten fick jag tablett och sprutor för att stanna av allt för nu hade jag plötsligt väldigt onda värkar. Kändes så bakvänt att först sätta igång och kämpa med det för att sedan äntligen få värkar och då skulle allt stannas upp. Så det blev en lång natt, fick ju inte äta något i väntan på operationen och kände mig så trött och svag, som en urvriden trasa då jag vaknade på söndag.

Söndag morgon och sista magbilden

Blev väckt kring åtta tror jag och såg på medan A fick frukost (inte alls bitter). Så kommer barnmorskan in och säger "snart får ni träffa läkaren så skall vi se om det blir operation" Min reaktion var, vadå OM det blir operation! Höll på att ge upp, här hade vi väntat och stannat upp allt och så kommer någon och säger om det blir operation. Sade åt A att om det inte blir operation får någon annan föda detta barn. Tanken att igen bli igångsatt eller vänta att något skulle hända av sig själv fanns inte på min karta mera. Vi hade ju försökt sedan fredag morgon.
Fick träffa läkaren och läget var precis som dagen innan, läkaren pratade om att vi ännu kan försöka på vanlig väg om vi vill men då säger jag att jag inte orkar mera och att jag redan mentalt har hunnit förbereda mig för operation.

När beslutet om operation var taget blev det fart. Vi får höra att de redan väntar på oss i operationssalen så snabbt förbereds jag och så vips var vi på väg mot operationssalen. A var med hela tiden och också vår fina barnmorska. Så var vi framme och jag flyttas över till operationsbordet och ser en massa ansikten som presenterar sig. Allt går i sådan fart att jag knappt hinner fatta vad som skall ske. Får bedövning från höften neråt och så fråga en kvinna mig om jag känner av något och då jag svara nej svarar hon "bra för de har börjat". Jaha, okej då var vi igång. A sitter vid mitt huvud och så hör vi ett gällt skrik bakom skynket. Nu är hon här!
Hör något om flicka och kraftiga lungor och känns så overkligt att hon nu är född. Före barnläkaren kollar på lillen får jag henne till mitt huvud en stund. En röd, svullen och skrikande flicka mer kan jag inte ta in just då. Från att ha träffat läkaren till att vi hörde hennes skrik kan det inte ha gått mer än 45 minuter.
A får gå med henne då barnläkaren kollar henne och medan jag ligger kvar och blir ihopsydd går A iväg med barnmorskan och lillen.
Så här ligger jag, har precis fött ett barn som jag sett i mindre än en minut och nu skall jag bara vänta. Jag flyttas över till en säng och jag ser att läkarna lyfter över mig och rör mina ben men känner absolut ingeting, så konstigt. Blir flyttad till uppvakningen där jag skall ligga och vänta tills känseln i benen kommer tillbaka. Frågar direkt hur länge jag måste ligga där och får 1-2 timmar som svar. Min enda tanke nu var att jag måste börja amma! Hade ju hört hur viktigt det är att direkt få barnet till sig för att amningen skall komma igång. Och här ligger jag och kan inget annat än vänta.
Som tur var det söndag morgon och jag var den enda vid uppvakningen och det var lugnt uppe på förlossningsavdelningen så A och barnmorskan kunde komma ner med lillen och fick henne till mitt bröst och direkt förstod hon vad hon skulle göra. Själv kunde jag ju inte röra mig mycket och var inte riktigt med i nuet ännu, frös så otroligt och låg och skakade som en tok. Men att få henne till mig redan då var så skönt, fastän vi nog inte riktigt förstod att detta var vår fina dotter.
Då jag äntligen fått tillbaka känseln och kunde röra på tårna fick jag förflyttas till avdelningen. Så jag rullades upp och där väntade A med lillen. Lillen som inte var så liten vägde 4695 g och var 52 cm lång och efter operationen fick vi höra att hon hade legat med ryggen framåt och som sagt i ansiktsbjudning och läkaren konstaterade efteråt att en normal förlossning aldrig skulle ha gått vägen.

Så äntligen var hon här söndagen den 12.6 kl 09:55 i vecka 41+2 föddes vår dotter med kejsarsnitt och känslan går inte att beskriva med ord. Att vi tog oss igenom var svårt att smälta och tur är att man inte på förhand vet hur en förlossning går. Men så här i efterhand gick ju allting vägen och vården var så otroligt bra och vi blev så väl omhändertagna.
Jag var egentligen inte rädd för själva kejsarsnittet men på något sätt lite besviken att inte kunna föda normalt, men med snart 4 veckor sedan snittet och då märker hur otroligt bra kroppen har återhämtat sig så upplever jag kejsarsnittet mycket positivare än tidigare.

Det första dygnet med lillen rann iväg och kommer knappt ihåg det och dagarna efter blev tuffa, men mera om det i ett annat inlägg.