tisdag 19 juli 2016

Att ha blivit en månad gammal


En månad (+några dagar) har vår Edith hunnit bli. Hur skall man hinna med, hinna fånga alla ögonblick och komma ihåg denna tid.

Idag hade vi vårt första rådgivningsbesök och läkarkontroll. Som väntat har Edith spurtat med längden hon är nu 59,2 cm lång och väger 5,220 kg, inte konstigt att vissa kläder började sitta lite väl tight. Allt var annars ok med tösen som skrek sig igenom kontrollen.

Vår lilla stora bebis. Satt och vek ihop en del kläder igår och kändes lite vemodigt att lägga undan de första klädesplaggen, samtidigt är det så fin tid att se dig växa för varje dag. Du har börjat fästa blicken väldigt bra och upptäcker världen mer och met. Favoriten är nallenbilden vid skötbordet, en stor gul och röd figur som du helt klart håller djupa diskussioner med.


måndag 18 juli 2016

Lata sommardagar

Vi har haft några lata sommardagar på villan i Kristinestad. Vädret var inte alls på vår sida men som tur tittade solen fram lite igår. Edith har det inte gått någon nöd på och hon har mest hoppat från famn till famn.


Hemma igen och tvättmaskinen går på fullspeed och dammråttorna övertar alla vrår, men det struntar vi i. Nu skall vi vara här en stund för sedan är det sommarparadiset i Öja som står näst på tur. Här däremot är det sommarväder, borta bra men hemma bäst.

söndag 17 juli 2016

Dagarna på BB

Det första dygnet minns jag inte mycket av, klarade inte av att röra mig och låg nog mest och stirrade på prinsessan. Tack och lov fick vi ett eget rum så A kunde vara med hela tiden och fick även sova där. Jag matade och han fick sköta blöjbytet. Dag 2 skulle jag upp ur sängen och du milde vilken smärta! Trodde jag skulle gå av på mitten och höll på att svimma då jag skulle stiga över tröskeln till WC:n. Men jag klarade de några metrarna till och från sängen och så för varje dag gick det lite bättre. De sista dagarna fick jag börja lyfta Edith själv och kunde själv hämta maten åt mig.
Men så var det inte på grund av mig Som vi hade all kaos.

Edith var som sagt stor när hon föddes 4.695 kg vägde hon och var 52 cm lång men hon var också väldigt svullen och när barnläkaren vägde henne på tisdag hade hon gått ner för mycket. För mycket var då 10.3% då gränsen går vid 10%. Amningen fungerade bra och mjölken höll på att stiga men vi skulle nu börja ge ersättning efter att jag ammat. Och det läkaren säger det följer vi klart. Så nu fick Edith inte sova mer en max 2 1/2 - 3 timmar så vi hamnade väcka henne för att mata och barnmorskorna tyckte att jag nu också skulle börja pumpa så att hon skulle få så mycket av min mjölk som möjligt.
Så vi började på, jag ammade först och satte mig sedan för att pumpa medan A eller någon av barnmorskorna gav ersättning. Så här höll vi på hela tisdagen, dag och natt och jag kände mig så hjälplös och ammandet blev ett enda stort projekt på flera timmar och inte någon mysig stund mellan mamma och baby. Desstuom hade jag så ont att tårarna bara rann då jag ammade Edith. Men vi fortsatte och hoppades på att vikten skulle öka. Mängden ersättning som skulle tvingas i henne var enligt oss för stor och vi ifrågasatte detta flera gånger, men detta var vad läkaren hade ordinerat så det var bara att gilla läget. Vi märkte på Edith att det var för mycket och det märktes också i mängden avförning som kom ut. Och klart varje gång hon skulle vägas kakkade hon ut vad som kändes var all mat vi hade kämpat att få i henne...och vikten den steg inte så snabbt som den borde. Varje gång vågen rullades in i rummet knöt det sig i magen på mig och jag hatade hela situationen. Vi hade ju en frisk dotter som åt bra och som fick mjölk av mig men så blev allt alldeles för tokigt.
Då onsdagen kom och Edith vägdes hade hon gått upp men ännu inte tillräckligt ännu..ingen hemfärd för oss och jag höll redan nu på att krypa på väggarna.
Jag var så led det vi höll på med och vi ville ju bara hem och lära känna vår lills tös. För att veta hur mycket mjölk Edith fick av mig började vi nu väga henne både före och efter amning och till min stora glädje fick hon i sig mycket mer än vi trott och kunde nu minska på mängden ersättning. På onsdag kväll skulle Edith igen vägas och det var nu det skulle bära eller brista, och visst ökade vikten hela tiden så ett litet hopp om hemfärd följande dag fanns.
Torsdagen kom och vi bara väntade på att få ett ok från barnläkaren. På eftermiddagen fick vi äntligen höra att vi får åka hem MEN vi måste fortsätta med ersättningen och tillbaka skulle vi följande dag för att igen väga henne.

Vi nästan rusade ut från sjukhuset och jag var så lättad att få komma hem. Äntligen fick vi börja bekanta oss med vår fina prinsessa och fastän vi nojjade oss över vikten så var det en sådan lättnad.  Att få komma hem gjorde susen för under fredagens vägning var vikten jättebra och Edith hade gått upp fint. Så vi fortsatte på samma sätt ännu en dag men vi ifrågasatte fortfarande ersättningen och behovet av det. Så småningom trappade vi ner på mängden och när vi hade kontroll med rådgivningen tisdagen efter att vi hade kommit hem fick vi bevisat att hon klarar sig endast med amningen. Igen en gång var jag och vi båda så lättade och en sten föll från mitt hjärta. Sådan ångest jag hade haft över hela rambambulan och nu var allt som bortblåst!

Så efter en lite stressig start för oss ordnade allt upp sig och vardagen med en liten en kunde börja på riktigt.

fredag 8 juli 2016

De sista dagarna och förlossningen

Det kanske inte är så många som detta intresserar, men ni kan lätt skippa inägget, känner att jag ändå vill dela med mig och ha det nedskrivet. Kanske det också hjälper mig att få gå igenom förlossningen och sedan kanske glömma bort den lite grann.

Och var skall jag börja..väntan på Edith blev lång 3.6 kom och gick och jag kände absolut ingenting. Kroppen var tung och svullen och jag höll på att bli riktigt led. A hade fått semester och varje kväll gick jag och la mig i hopp om att NU händer det och varje morgon vaknade jag utan att något hänt eller att jag skulle ha mera känningar än dagen innan, och humöret var minsann inte på topp. Vi försökte ändå få dagarna att gå och hade alltid en sak vi skulle göra varje dag för att inte bli tokiga.

På onsdag den 8.6 hade jag en tid till rådgivningen och mitt blodtryck var så pass högt att vi blev skickade till BB för att kolla upp att allt var ok eller i hopp om att bli igångsatt. Väl inne kollades mitt blodtryck och jag låg en lång stund och tog kurvan på lillen. Vi träffade läkaren och fick höra att lillen mådde bra men att det nog är ett ganska stort barn vi väntar på, viktuppskattningen låg mellan 4.1-4.5kg. Fick åka hem med tabletter för blodtrycket och tillbaka skulle vi komma fredag morgon om ingeting hänt och då skulle jag bli igångsatt.
Sagt och gjort åkte vi hem och klart ingeting hände så in åkte vi på fredag morgon igen. Vi tog en kurva igen och konstaterade att allt var bra och såg också att jag inte hade några sammandragningar överhuvudtaget. Blev igångsatt med en ballong och vi tog en kurva igen, har för mig att jag i detta skede hade förskräckligt ont men vi fick åka hem och vänta, skulle ballongen komma ut eller sammandragningarna komma igång skulle vi höra av oss och händer inget skulle vi komma in igen nästa morgon. Och ingenting hände förutom att jag hade väldigt obekvämt hela tiden så vi åkte in igen på lördag morgon.
Igen låg jag och kollade på kurvan och efter det lyckades barnmorskan dra ut ballongen. Sedan in till läkaren för att kolla läget och jag var öppen 2 cm och samtidigt trodde läkaren att lillen låg med ena armen i vägen. Fick en tablett för att kicka igång allt och så skulle jag halvligga på alla fyra och gunga för att få bort armen. Efter det skulle vi ut och gå, en timme lunkade vi på runt sjukhusområdet och nu hade jag svaga sammandragningar ungefär var tionde minut och jag kommer ihåg att jag tänkte att det kommer att en evighet förrän ungen är ute.
Efter en dryg timme gick vi in och vi började kunna det här nu, först kurva sedan läkare. Barnmorskan skulle först kolla om lillen tagit bort armen och se om jag öppnat mig mera, men så verkade hon väldigt osäker om hon kände en arm eller inte. Så in till läkaren för att kolla läget och inte var det någon arm utan det var lillen som låg med ansiktet före och vad det kände var nästanoch ögonbrynet.Läkaren informerade oss om att jag inte kan föda vaginalt om ansiktet ligger före och att kejsarsnitt är det som gäller. Både hur hon låg samt barnets storlek gjorde att kejsarsnitt var det enda möjliga om inte barnet skulle ändra ställning.

Det kom inte som en chock men ändå kunde jag inte stoppa tårarna. Läkaren pratade om att det i vissa fall kan fungera att föda normalt och också vår barnmorska sa det men att det finns en stor chans att det blir kejsarsnitt. Nu hade det hunnit bli lördag eftermiddag och vi skulle få lämna inne och vänta. Vi satt en lång stund i väntrummet i väntan på att ett rum skulle bli ledigt och fick prata med en underbar barnmorska som lugnade mig.

Lördag och ligger och väntar..
Så fick vi vårt rum och tack och lov fick A sova där med mig. Så nu skulle vi bara vänta på nästa dag och snittet. Jag hade så ont i kroppen och ryggen krampade varje gång det skulle tas en kurva och det var ju nästan hela tiden.
Nu börjar jag ha svårt att komma ihåg vad som hände när, men mina sammandragningar skulle ju stoppas nu så under kvällen och natten fick jag tablett och sprutor för att stanna av allt för nu hade jag plötsligt väldigt onda värkar. Kändes så bakvänt att först sätta igång och kämpa med det för att sedan äntligen få värkar och då skulle allt stannas upp. Så det blev en lång natt, fick ju inte äta något i väntan på operationen och kände mig så trött och svag, som en urvriden trasa då jag vaknade på söndag.
Söndag morgon och sista magbilden
Blev väckt kring åtta tror jag och såg på medan A fick frukost (inte alls bitter). Så kommer barnmorskan in och säger "snart får ni träffa läkaren så skall vi se om det blir operation" Min reaktion var, vadå OM det blir operation! Höll på att ge upp, här hade vi väntat och stannat upp allt och så kommer någon och säger om det blir operation. Sade åt A att om det inte blir operation får någon annan föda detta barn. Tanken att igen bli igångsatt eller vänta att något skulle hända av sig själv fanns inte på min karta mera. Vi hade ju försökt sedan fredag morgon.
Fick träffa läkaren och läget var precis som dagen innan, läkaren pratade om att vi ännu kan försöka på vanlig väg om vi vill men då säger jag att jag inte orkar mera och att jag redan mentalt har hunnit förbereda mig för operation.

När beslutet om operation var taget blev det fart. Vi får höra att de redan väntar på oss i operationssalen så snabbt förbereds jag och så vips var vi på väg mot operationssalen. A var med hela tiden och också vår fina barnmorska. Så var vi framme och jag flyttas över till operationsbordet och ser en massa ansikten som presenterar sig. Allt går i sådan fart att jag knappt hinner fatta vad som skall ske. Får bedövning från höften neråt och så fråga en kvinna mig om jag känner av något och då jag svara nej svarar hon "bra för de har börjat". Jaha, okej då var vi igång. A sitter vid mitt huvud och så hör vi ett gällt skrik bakom skynket. Nu är hon här!
Hör något om flicka och kraftiga lungor och känns så overkligt att hon nu är född. Före barnläkaren kollar på lillen får jag henne till mitt huvud en stund. En röd, svullen och skrikande flicka mer kan jag inte ta in just då. Från att ha träffat läkaren till att vi hörde hennes skrik kan det inte ha gått mer än 45 minuter.
A får gå med henne då barnläkaren kollar henne och medan jag ligger kvar och blir ihopsydd går A iväg med barnmorskan och lillen.
Så här ligger jag, har precis fött ett barn som jag sett i mindre än en minut och nu skall jag bara vänta. Jag flyttas över till en säng och jag ser att läkarna lyfter över mig och rör mina ben men känner absolut ingeting, så konstigt. Blir flyttad till uppvakningen där jag skall ligga och vänta tills känseln i benen kommer tillbaka. Frågar direkt hur länge jag måste ligga där och får 1-2 timmar som svar. Min enda tanke nu var att jag måste börja amma! Hade ju hört hur viktigt det är att direkt få barnet till sig för att amningen skall komma igång. Och här ligger jag och kan inget annat än vänta.
Som tur var det söndag morgon och jag var den enda vid uppvakningen och det var lugnt uppe på förlossningsavdelningen så A och barnmorskan kunde komma ner med lillen och fick henne till mitt bröst och direkt förstod hon vad hon skulle göra. Själv kunde jag ju inte röra mig mycket och var inte riktigt med i nuet ännu, frös så otroligt och låg och skakade som en tok. Men att få henne till mig redan då var så skönt, fastän vi nog inte riktigt förstod att detta var vår fina dotter.
Då jag äntligen fått tillbaka känseln och kunde röra på tårna fick jag förflyttas till avdelningen. Så jag rullades upp och där väntade A med lillen. Lillen som inte var så liten vägde 4695 g och var 52 cm lång och efter operationen fick vi höra att hon hade legat med ryggen framåt och som sagt i ansiktsbjudning och läkaren konstaterade efteråt att en normal förlossning aldrig skulle ha gått vägen.


Så äntligen var hon här söndagen den 12.6 kl 09:55 i vecka 41+2 föddes vår dotter med kejsarsnitt och känslan går inte att beskriva med ord. Att vi tog oss igenom var svårt att smälta och tur är att man inte på förhand vet hur en förlossning går. Men så här i efterhand gick ju allting vägen och vården var så otroligt bra och vi blev så väl omhändertagna.
Jag var egentligen inte rädd för själva kejsarsnittet men på något sätt lite besviken att inte kunna föda normalt, men med snart 4 veckor sedan snittet och då märker hur otroligt bra kroppen har återhämtat sig så upplever jag kejsarsnittet mycket positivare än tidigare.

Det första dygnet med lillen rann iväg och kommer knappt ihåg det och dagarna efter blev tuffa, men mera om det i ett annat inlägg.

torsdag 30 juni 2016

Den där kroppen

Kroppen och vikten är alltid ett känsligt ämne och detta inlägg är mest till för mig själv. Måste bara få ventilera hur fantastisk kvinnokroppen är. Med 3 veckor efter snittet börjar jag småningom känna igen min kropp igen, jag kan röra mig nästan utan smärta och börjar kunna ta kortare promenader utan problem. Det trodde jag verkligen inte skulle vara möjligt då jag dag 2 på BB knappt kom upp och stå.
Här en bild några dagar före snittet.



I vecka 9 låg vikten på 63,9 kg vilket var några extra bekvämlighetskilon från den vikt jag känner mig stark och välmående med. Men direkt jag blev gravid slutade jag tänka på vikten och lät helt enkelt graviditeten ta över. Jag gick upp 18,9 kilo under graviditeten och i slutet var nog mycket av det vätska. Klart jag funderade på hur kroppen kommer återhämta sig efteråt och hur jag kommer att se ut men utan att stressa desto mera.
Så i dagens läge är jag nu här.



Lämnade 10 kg på BB och det var en mycket mindre jag som kom hem och kan inte sluta förvånas över hur pass snabbt kroppen återhämtat sig. I dagens lägen har jag 6,7 kg kvar till den där vikten jag hade i vecka 9. Klart det skall synas att man fött ett barn och jag känner mig okej med kroppen just nu och spegelbilden visar en lite mjukare jag.
Klart jag väntar på att få börja träna och bli den där starka vältränade jag som jag var för ett år sedan, men jag stressar inte och jag bantar absolut inte det får ta den tid det tar. Just nu är jag mest glad över att varje dag känna mig lite starkare och kunna röra mig lite mera, redan det ger mig en liten extra kick energi.

Men kvinnokroppen hur fantastisk du är!

Edith

Edith skulle egentligen inte alls heta Edith. Redan tidigt under graviditeten kom vi fram till ett namn som vi båda tyckte om och när vi visste att vi skulle få en flicka var vi ganska säkra på att det skulle bli en Alicia. Vi väntade ändå med namnet för vi vilket ju se henne först. Och så föddes plutten och redan under första dygnet kände jag att detta absolut inte är någon Alicia.



Vi diskuterade inte namnet desto mera med A, men så lite försiktigt frågade A mig vad jag tyckte om namnet och så var vi båda 100% överens och skrattande konstaterade vi att det inte var en Alicia.
Utan plan B började jag googla flicknamn och varje dag hade vi ett eller två nya namn som vi lite smått testade. Men hallå hur svart det var att hitta ett namn när man gått och tänkt ett annat i flera månader!
Och att sedan bestämma, hur kan man bara bestämma ett namn. Är det här du frågade jag lillen flera gånger då vi hittat namnet. Och så blev det Edith. Ingen historia bakom det namnet, men redan första dagarna sade jag att ett kort namn är nog det hon skall ha. Så Edith blev det och klart hon är en Edith.





Vardagen med en liten

Lilla stora Edith har hunnit bli 18 dagar gammal och jag tänker bara knappa 3 veckor!?! Tiden rusar iväg men samtidigt känns det som om hon varit en del av oss mycket längre.

Hur går det här hemma då? Edith är hittills en väldigt nöjd tös, bara hon får mat och ren blöja så håller hon sig nöjd och sover klart mycket. Ofta har hon en längre vakenstund varje dag men när den infaller vet endast hon.
Nätterna känns inte alldeles för övermäktiga, Edith vaknar för att äta mellan 3-4 fyra gånger och däremellan lyckas jag sova djupt vilket nog också gör att jag har ganska bra med energi. Försöker tupplura på dagen då hon sover och med det håller vi oss alla på bra humör.
Det är en stort lättnad att ha A hemma hela sommaren, vi får i lugn och ro bekanta oss med vår nya familjemedlem och det är nog också en av anledningarna till att jag är så lugn då jag vet att han är hemma och vi kan dela upp tiden och sysslorna här hemma.


Så vi lever en dag i taget här och försöker ta vara på tiden. Vi kommer att försöka vara på bådas villor så mycket det bara går i sommar och så mellanlandar vi hemma då det känns så. Efter att ha varit hemma så länge innan förlossningen och med en känsla av att väggarna kom emot mig på BB så är både A jag redo att träffa andra, umgås med familjen och försöka få lite semesterkänsla. Allt förstås på lillens villkor men hittills är hon bästa ressällskapet och trivs bäst där det händer och sker.