söndag 17 juli 2016

Dagarna på BB

Det första dygnet minns jag inte mycket av, klarade inte av att röra mig och låg nog mest och stirrade på prinsessan. Tack och lov fick vi ett eget rum så A kunde vara med hela tiden och fick även sova där. Jag matade och han fick sköta blöjbytet. Dag 2 skulle jag upp ur sängen och du milde vilken smärta! Trodde jag skulle gå av på mitten och höll på att svimma då jag skulle stiga över tröskeln till WC:n. Men jag klarade de några metrarna till och från sängen och så för varje dag gick det lite bättre. De sista dagarna fick jag börja lyfta Edith själv och kunde själv hämta maten åt mig.
Men så var det inte på grund av mig Som vi hade all kaos.

Edith var som sagt stor när hon föddes 4.695 kg vägde hon och var 52 cm lång men hon var också väldigt svullen och när barnläkaren vägde henne på tisdag hade hon gått ner för mycket. För mycket var då 10.3% då gränsen går vid 10%. Amningen fungerade bra och mjölken höll på att stiga men vi skulle nu börja ge ersättning efter att jag ammat. Och det läkaren säger det följer vi klart. Så nu fick Edith inte sova mer en max 2 1/2 - 3 timmar så vi hamnade väcka henne för att mata och barnmorskorna tyckte att jag nu också skulle börja pumpa så att hon skulle få så mycket av min mjölk som möjligt.
Så vi började på, jag ammade först och satte mig sedan för att pumpa medan A eller någon av barnmorskorna gav ersättning. Så här höll vi på hela tisdagen, dag och natt och jag kände mig så hjälplös och ammandet blev ett enda stort projekt på flera timmar och inte någon mysig stund mellan mamma och baby. Desstuom hade jag så ont att tårarna bara rann då jag ammade Edith. Men vi fortsatte och hoppades på att vikten skulle öka. Mängden ersättning som skulle tvingas i henne var enligt oss för stor och vi ifrågasatte detta flera gånger, men detta var vad läkaren hade ordinerat så det var bara att gilla läget. Vi märkte på Edith att det var för mycket och det märktes också i mängden avförning som kom ut. Och klart varje gång hon skulle vägas kakkade hon ut vad som kändes var all mat vi hade kämpat att få i henne...och vikten den steg inte så snabbt som den borde. Varje gång vågen rullades in i rummet knöt det sig i magen på mig och jag hatade hela situationen. Vi hade ju en frisk dotter som åt bra och som fick mjölk av mig men så blev allt alldeles för tokigt.
Då onsdagen kom och Edith vägdes hade hon gått upp men ännu inte tillräckligt ännu..ingen hemfärd för oss och jag höll redan nu på att krypa på väggarna.
Jag var så led det vi höll på med och vi ville ju bara hem och lära känna vår lills tös. För att veta hur mycket mjölk Edith fick av mig började vi nu väga henne både före och efter amning och till min stora glädje fick hon i sig mycket mer än vi trott och kunde nu minska på mängden ersättning. På onsdag kväll skulle Edith igen vägas och det var nu det skulle bära eller brista, och visst ökade vikten hela tiden så ett litet hopp om hemfärd följande dag fanns.
Torsdagen kom och vi bara väntade på att få ett ok från barnläkaren. På eftermiddagen fick vi äntligen höra att vi får åka hem MEN vi måste fortsätta med ersättningen och tillbaka skulle vi följande dag för att igen väga henne.

Vi nästan rusade ut från sjukhuset och jag var så lättad att få komma hem. Äntligen fick vi börja bekanta oss med vår fina prinsessa och fastän vi nojjade oss över vikten så var det en sådan lättnad.  Att få komma hem gjorde susen för under fredagens vägning var vikten jättebra och Edith hade gått upp fint. Så vi fortsatte på samma sätt ännu en dag men vi ifrågasatte fortfarande ersättningen och behovet av det. Så småningom trappade vi ner på mängden och när vi hade kontroll med rådgivningen tisdagen efter att vi hade kommit hem fick vi bevisat att hon klarar sig endast med amningen. Igen en gång var jag och vi båda så lättade och en sten föll från mitt hjärta. Sådan ångest jag hade haft över hela rambambulan och nu var allt som bortblåst!

Så efter en lite stressig start för oss ordnade allt upp sig och vardagen med en liten en kunde börja på riktigt.

2 kommentarer:

  1. Åh, jag får rikti flashback från Elias förlossning som också sluta med kejsarsnitt. Huhhu vilken smärta dedär första dagarna, å upp ur sängen sku man ju, fast man va heelt övertygad om att de int på nåt sätt e möjligt!
    Vilken tur att ni orka kämpa på så bra med amningen trots en tuff start!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jestas vilken upplevelse! Men tur tar man sig igenom allt på nåt sätt

      Radera