Årets sista

I går kväll satt jag i trefaldighetskyrkan och njöt av en alldeles underbar konsert. Fick kalla kårar, rysningar och fick stundvis kämpa med att hålla tillbaka en tår. Hur skönt det var att få bänka sig för en timme och bara lyssna och vara.

Och nu sitter jag med min kaffekopp efter en hackig natt och funderar på denna årets sista dag och tänker tillbaka på året som gått. Och vilket år då!

Året då jag väntade på att Edith skulle födas. Årets som började med att jag mådde riktigt bra, men som allt mer gick till att olika gravidkrämpor tog över och blev tvungen att byta arbetet mot soffan och väntan blev lång. Sommaren som började och barnet som aldrig kom. Men det gjorde hon klart till sist och livet fick en helt annan mening med henne. 

Året då jag tillsammans med Lotta fick ihop en dans för 200 personer och som blev så bra att jag fortfarande gråter av glädje varje gång jag ser den.

Året då jag har gråtit av lycka, gråtit på grund av värk, gråtit av oro, gråtit av besvikelse, gråtit av ångest, gråtit av sorg och gråtit för andras sorg. 

Året då jag blev förälder och mamma. Då livet inte mera bara är jag utan det är hon som går före allt annat. Jag tar det inte för givet och att just hon skulle komma att förgylla våra liv betyder mer än något annat.

2016 har varit ett fint år, men samtidigt ett tufft år på många plan. Jag lämnar året med tanken att 2016 var Ediths år och är nyfiken inför 2017 och vad det har att ge.