Om att skriva precis som det är

Bloggen lider lite nu pga av hela flyttrumban och bilder får ni vänta på för kameran ligger nerpackad någonstans.
I onsdags åkte vi igen ner till Åbo och ännu i bilen ner tänkte vi att det nu är sista gången på ett tag som vi ser Åbo. Men att inte riktigt ha flyt kan lätt beskriva vår vardag just nu. Inte bara flytten strular till det utan även allt annat också, att inte bryta ihop just nu är inte så lätt.
Men i Åbo är vi alltså och tänkte kasta in de största möblerna och de sista lådorna i paketbilen men såklart ryms inte allt in. Vår bil är en liten liten skruttpaketbil och vart efter vi lastar in mera slår det oss båda att detta inte kommer att gå. Vi försöker båda hålla upp humöret och in i det sista tror mästerpackaren i mig att vi nog får trollat in allt. Men som kom dörren emot och bara att konstatera att det inte går. Vad gör man, jo sätter sig ner och gråter för just den stunden gav jag upp. Tröttheten och besvikelsen tog över och första tanken var att "vi bränner upp skiten!"
Det gjorde vi förstås inte utan tårkade tårarna och konstaterade att det blir en till resa ner då.

Så många motgångar har vi haft under dessa veckor i maj att jag börjar tro att det inte är meningen att vi skall flytta. Inget går som det skall och något skiter sig hela tiden, vi kämpar in i det sista och hittar på en plan B eller snarare plan Ö. Försöker hålla någon sorts trevlig bild utåt men bitterheten skiner igenom, så ursäkta ni som måste plågas med att umgås med mig jag skall bli trevligare snart. Bara detta är över, så jag kan ta tag i alla andra problem som väntar runt hörnet.